I modi-männens förtrollade värd
Trött på storstadens parkeringsstress? De mer vuxna delarna av europa hjälper dig gärna.
Den 23 maj korsar vi den polska gränsen till Ukraina vid tiotiden på morgonen, för att ha god marginal för eventuell köbildning. Man blir rätt motiverad att vara ute i god tid när man fått höra att det kan ta upp till sex timmar att ta sig igenom, med tanke på att undantagstillstånd råder i Ukraina och utegångsförbud gäller från kl 23.
Med oss i bilen har vi alla våra jordiska ägodelar, däribland två stycken tjugoliters extradunkar med bensin; detta på inrådan av vår kontakt i Warszawa, en ung ukrainsk småbarnsmor som flytt i väntan på att hennes man och de andra i Ukrainas väpnade styrkor ska sparka ut de ryska inkräktarna för gott.
Utan dunkarna vore vi chanslösa: de flesta bensinmackar skyltar med priset “00:00/L” för att visa att de inte har något bränsle att sälja. Vid de enstaka mackar som ändå har lite drivmedel över (oftast då gas) är köerna inte nådiga.
Orsaken till bristen är förstås att Ryssland inte bara har bombat flertalet ukrainska bränsledepåer; man har dessutom skurit av Odesa, Ukrainas viktigaste hamn. Det är inte enbart veteexporten som på så vis hejdas, utan även importen av livsviktiga varor. Putin har bestämt sig för att svälta ut världens fattiga, plus så många andra som möjligt (förutom vissa allierade skurkstater såsom Syrien och Iran, dit han skeppar vete han stulit av Ukraina). Tanken är att utpressa Väst tills sanktionerna hävs eller mildras – och att på samma gång krossa Ukrainas ekonomi. Det kommer inte att lyckas, något av det, men frågan är hur många som ska behöva svälta ihjäl innan någon sätter stopp för jubelkräket i Kreml.
Gränspassagen som sådan sker på under en timme och utan större dramatik. Den ukrainska gränspolisen, en tunn kvinna med kalasjnikov över ryggen, frågar vad vi har tänkt göra i Ukraina. “Skriva en bok”, säger jag.
“Jaså?” säger hon, kastar ett öga på den brokiga lasten i vår Toyota RAV4 och flinar. “Den boken vill jag läsa.”
Vi sätter fart mot Lviv. Efter att mått uselt sedan februari blir jag snart varse … att jag inte längre gör det. Jag kommer ju hem.
För varje ukrainsk småstad vi kör igenom blir det alltmer uppenbart hur mycket Georgien och Ukraina har gemensamt. Det är en fullkomligt surrealistisk upplevelse. Vi tillbringade bara ett par månader i Ukraina 2015, innan vi tog färjan över från Odesa till georgiska Batumi, och jag måste ha varit så omtöcknad av alla intryck att jag inte förrän nu inser hur mycket de båda länderna hör ihop – inte bara i sin respektive ödeskamp mot den ryska fascistiska imperialismen, utan i sin arkitektur, sin stadsplanering, sin stolthet, sin humor, sin värme och sin frihetstörst.
Vi kör in i Lviv, en av Europas verkliga pärlor till städer och en kulturell smältdegel av Guds nåde. Såhär ser det ut på torget vid operan, i närheten av vårt hotell:
“Tapperheten har två färger”, lyder budskapet.
Vi är framme; frågan är bara var vi ska parkera. Men då uppenbarar han sig, komplett med signalväst, butter uppsyn och trafikpaddel – modi-mannen!
En modi-man (av georgiskans “modi” som betyder “kom!”, “kör!”, “sätt fart!”) är en verklig arbetshäst bland gråzonsentreprenörer. I storstadshierarkin hamnar han snäppet under svarttaxichaffisen men långt ovanför ficktjuven eller tiggaren. Modi-mannen väljer ut ett område, helst men inte nödvändigtvis i närheten av där han bor, och tar helt sonika på sig ansvaret för att lösa parkeringsproblemen på några utvalda gator. Och lösningen är lika elegant som den är illegal, åtminstone i Tbilisi.
Upplägget är följande. Du kör långsamt, ser plågad ut och får raskt ögonkontakt med modi-mannen. Han anvisar dig med hjälp av sin paddel en plats. Du kör fram, tills han hugger som en giljotin med paddeln. Du parkerar. Du kliver ur. Han frågar hur länge du behöver platsen. Du förmedlar ett svar, med hjälp av gester, miner och mobilen (om du inte kan språket). Han talar om vad det kommer kostar: någon femtiolapp eller så per helt dygn. Du accepterar anbudet.
Och det gör du klokt i. I Tbilisi har det enligt uppgift hänt att någon enstaka individ framfört invändningen att modi-mannen knappast äger stadens asfalt, varför betalning inte kommer på fråga. I sådana fall kontrar modi-mannen med att det ju vore tråkigt ifall det hände något med bilen. Han har många bilar att vakta, understryker han, och då skadar det inte med lite ekonomisk uppmuntran. Men visst, betalning är frivillig, absolut.
Om den trilskande bilisten ändå vägrar att betala är det kanske punktering på ett av däcken när han återvänder. Eller måhända en lång repa i lacken. Eller så är bilen helt oskadd – men vem vill chansa? Beskyddarverksamhet, med andra ord. Sicket elände?
Icke då. Tänk om.
Du slipper köra ner i något gudsförbannat parkeringsgarage. Du slipper ladda ner någon gudsförbannad app och skriva in dina gudsförbannade kortuppgifter. Du slipper kuta omkring som en råtta och försöka hitta en utgång. Modi-mannen erbjuder dig en billig, säker och fullkomligt idiotenkel lösning. Han är Österuropas högeffektiva lågbudgetsvar på Valet Parking.
Och myntets framsida, vad beskyddarverksamhet beträffar, är att din bil nu är skyddad. På riktigt, inte av någon fjantig kamera med värdelös upplösning och noll uppklarningsfrekvens. Om modi-mannen skulle låta din bil råka illa ut har han gjort sig till åtlöje över halva stan; han kommer dessutom att ha gett hela branschen dåligt rykte, vilket är direkt farligt för honom personligen. Det kommer inte att hända.
Såhär ser det också ut i Lviv, ett stenkast från där modi-mannen åtog sig att vakta vår bil i 22 timmar för 200 kr (jag försökte få honom att godta 400 kr, men fick inte upp priset till mer än 300):
När du kommer tillbaka dagen därpå står modi-mannen, eller en av hans samarbetspartners, där. Bilen är intakt. Ingen har gjort inbrott eller slangat bensinen. Allt är som det ska. Du går fram till honom, ger honom det handskrivna kvittot från gårdagen, skakar eventuellt hand. Sedan är dags för modi-mannen att göra skäl för sitt namn.
Du sitter dig vid ratten. Modimannen kliver dödsföraktande, med paddeln i högsta hugg, rakt ut i trafiken. Där hejdar han varje fordon, även polisbilar, för att du ska kunna backa ut. Och så vrålar han åt dig: “Modi modi-modi-modi-modi-modi!” (Nej, det skriker han naturligtvis inte i Ukraina, men principen är den samma.)
Och då backar du förstås ut. Du behöver inte ens titta i backspegeln.
Nej, man ska inte romantisera läget i fattiga länder. Det är klart att modi-mannen hellre hade jobbat med något annat, något mer välbetalt och stimulerande.
Eller? Ibland undrar jag. Särskilt när jag ser honom stå och röka i solen och dela en kopp kaffe med någon yngre manlig släkting, som han överöser med goda livsråd. Eller när jag hör honom gapskratta i mobilen. Jag har sett horder av män må betydligt värre.
Ett av tusen skäl jag har till att lära mig ukrainska (vår intensivkurs i Kyjiv börjar nu på måndag) är att äntligen kunna intervjua några modi-män. Jag tycker väldigt mycket om dem, jag respekterar deras värv och jag är sanslöst nyfiken på allt de måste ha fått uppleva.
Avslutningsvis ett par bilder till:
Inget krig kan hindra folk i Lviv från att festa.
… samtidigt som krigets vardag gör sig påmind nästan överallt. Här: kulturpolitik på allvar. Gamla konstskatter måste skyddas från det fega ryska svineriet.