Kan man någonsin kliva ut i samma stad två gånger?
Efter fem år är jag tillbaka i Kyjiv, Europas epicentrum. Det har varit en lång väg hit.
Man ska aldrig återvända till en stad man en gång förälskat sig i. Det är ett råd jag hört fler gånger än jag har gått emot det. Stämmer det då?
Ja och nej. Allt beror på om man i något skede har bott i staden så länge att den har hunnit stelna till vardag. Och det i sig beror ju delvis på hur lat man är, hur begränsad i fantasin. Men inte enbart.
I Rotterdam infann sig tristessen redan efter ett halvår. Jag minns det så pass exakt, faktiskt, eftersom det var kungsdagen i maj 2018. I december hade vi korsat Atlanten från Yucatanhalvön, på bekostnad av Timbro. (Jag skulle framträda i Amsterdam på borgarnas årliga begivenhet Stifelsen, plus skriva en essä åt förlaget.)
En sak jag aldrig tröttnade på var utsikten från vår lägenhet på sextonde våningen i Rotterdams Wijnhaven, en av öarna i inre hamnen. Men som Margit sa: “Vad fan hände med vår låga fallhöjd?”
Sydöstra Mexiko blev verkligen aldrig till vardag, men det tärde ändå så att det räckte och blev över på våra nordiska nerver: dels den ständiga faran för livet (det dog fler i kartellskjutningar det året än vad det gjorde i inbördeskrigets Syrien), dels det svinaktiga rasistiska förtrycket. Droppen rent konkret blev ändå det helvetiska, fuktiga, stekande klimatet.
Vi nådde vägs ände samtidigt, Margit och jag. En morgon såg någon av oss på den andra och utbrast: “Jag klarar inte det här mer. Förlåt”. Så brast vi i gråt, och så vidare. Vem som fällde repliken minns jag inte.
Vår plan hade varit att under fem, sex år utforska hela Latinamerika. Detta kändes alltså som ett misslyckande utan motstycke; kanske är det därför jag har förträngt vem som blinkade först. Det tyder på att det var jag.
Detta tillnyktrande inträffade i den kvava fiskebyn Puerto Morelos på Yucatans östkust. Stället var en fristad för avdankade turister á la veterangänget som sitter och super och knarkar i Tijuana i Born on the 4th of July. Och avdankade var vi, efter att ha bussat runt med varsin säck på ryggen i alla de där månaderna.
Vårt boende i det anrika Merida på Yucatan. Längst upp till höger låg vårt rum, komplett med en terass försedd med utomhusdusch. Något rimligt foto från Puerto Morelos, där vi ändå slog ihjäl tiden i drygt två månader, lyckas jag inte hitta. Slutsatser går att dra.
Till Rotterdam kom vi så i september 2017. Och ett halvår senare, som sagt, satt vi på vår favoritgata och såg såg ett ändlöst spektakel flyta förbi: kungsdagen är Nederländernas motsvarighet till Prideparad och nationaldag i ett. Nu finns det inte mycket mer att se här, tänkte jag. Och fel hade jag inte. Rotterdam är som Stockholm: helt uppbyggt kring shopping och alkoholintag, tämligen omänskligt i all sin medelklassiga prydlighet.
Vi blev kvar i fyra månader till. Så uttråkade var vi vid det laget, och så utledsna på holländsk byråkrati, holländsk matkultur och holländska revisorer, att vi fick för oss att Shetlandsöarna var den enda lösningen.
Shetland simmar hundsim i kylan längst norrut bland de brittiska öarna, med Nordsjön på ena sidan och Nordatlanten på den andra. Fantastisk fisk, fantastiska skaldjur; enorma humrar för en spottstyver.
Vi höll på att ledas ihjäl efter månad men framhärdade i fyra till. I ett skede var vår förtvivlan så monumental, så bottenlös, att vi övervägde att flytta till Norge.
Fotot är taget på en av många, långa promenader på någon av Shetlands öar. Vackert som en dröm, javisst, men en dröm med fler får än människor – och färre träd än på taket till en tunnelbanevagn.
Tbilisi då? Nej, vi tröttnade aldrig på Tbilisi, även om vi stundtals lyckades med konststycket att ha tråkigt även där. Men Tbilisi – regimen i Tbilisi – tröttnade på oss. Sådant märker man inte bara på hur processen för att få förnyat uppehållstillstånd görs värre för varje gång, med allt mer bisarra frågor att besvara och allt hårdare avkastningskrav på företaget att leva upp till. Man märker det också på delar av umgänget, och på de främlingshatande stämningarna i vissa ryssvänliga, högerextrema demonstrationståg – om inte annat när baseballträna dras fram, både mot bögar och … journalister.
Med facit i hand: ser man till vad regeringspartiet Georgian Dream (helt i händerna på den ryssägde oligarken Ivanishvili) har gjort med Georgien, och på hur lite den gör för Ukraina sedan den 24 februari, hade regimen nog rätt. Vi var inte ämnade för varandra.
En väldigt vacker dag, när hela Ukraina är befriat och återuppbyggnaden har börjat, kommer det att gå färjor mellan Odesa och Batumi igen. Då hoppas jag att det georgiska folket har hunnit byta regering och dessutom kastat ut ryssarna från såväl “Sydossetien” som andra ställen. Både färjan över Svarta havet (som tar tre dygn och är ett universum i sig) och Georgien som sådant blir ett kärt återseende.
Jag har ett antal mer spektakulära och vackra foton från Tbilisi, men inget som såhär på pricken fångar vemodet en regnig dag – i ett land som Ryssland ockuperar till 20 procent, och där så många människor för en alldeles för hård tillvaro.
Men till Georgien flyttar vi inte fler gånger; vi far bara dit på besök, för att träffa gamla vänner och få avnjuta himmelska trakter. Det är idag Ukraina som är den fria världens mittpunkt, och så kommer det att förbli. Kyjiv är dess enorma, magnifika, bultande hjärta – Tbilisis storebror, på många sätt.
Nu är vi sedan nio dagar tillbaka i Kyjiv, en stad vi föll pladask för 2015 och aldrig har kunnat sluta tänka på sedan dess. Vi var nog inte här mer än i fjorton dagar när det begav sig. Staden är fullkomligt enorm: tre miljoner invånare enligt statistik från 2021, och den siffran var (med tanke på alla internflyktingar från 2014 och framåt) i underkant redan då. Sedan dess har ännu fler tillkommit från syd och från öst.
Majdan, som ni har sett mängder av bilder från sedan 2014, må vara krigets mittpunkt. Men Bessarabiska marknaden någon knapp kilometer österut är stadens:
Det brukar vara mer folk i farten vid de olika ingångarna till den stora, runda “Besarabska”, som folk kallar saluhallen. Men ljuset denna tidiga sommarkväll var oemotståndligt.
Ytterligare några kvarter bort. Det sägs att Ukraina håller på att komma tillrätta med bränslebristen som rått ett tag, och att döma av den ökade trafikmängden under de senaste två dygnen stämmer det kanske.
Som New York-älskare kanske märker, särskilt på den sista bilden, sjuder det av en omisskännlig “Spindelmannen på 70- och 80-talet”-känsla på många håll i stan. Gillar ni vattencisternerna på hustaken i Brooklyn kommer ni att älska Kyjiv. Tänk på det när ni planerar era semestrar i sommar, för Ukraina behöver varenda krona.
Avslutningsvis: varför skriver jag inte mer än såhär om Kyjiv den här gången? För att Kyjiv är ett kapitel i sig. Allraminst.
Tack för texten och god tur.
Kyjiv blir det definitivt. Ukraina har för alltid mejslat ut en speciell plats i historien genom de senaste månadernas händelser. Tror faktiskt få länder lyckats att på så kort tid skapa en bild av ett samhälle med mänskliga egenskaper och resurser som inte är annat än exceptionella. Naturligtvis går det aldrig att besegra ett sådant samhälle och över tid kommer katastrofernas hantering leda till ännu starkare identitet och sammanhållning. Nu skulle man verkligen vilja bli 100 år gammal för att få uppleva hur angriparens samhälle imploderar och delas upp medan offret går från klarhet till klarhet!