Kom inte dragande med den förbannade Pusjkin
Hur skriver man en krigsdagbok – och varför trendar en äcklig rysk död poet på twitter?
Tunga skyar över det ofantliga Kyjiv.
För två månader korsade vi gränsen till Ukraina, Margit och jag. Varje dag sedan dess har vi skrivit på en ny bok tillsammans om livet och kriget här. Den kommer ut i höst – mycket mer än så får jag inte berätta, i alla fall inte om exakt datum, titel eller förlag.
Däremot får jag nog berätta om allt annat. Upplägget är en sorts krigsdagbok där vi är med om saker, och sedan delar upp vem som ska skriva om vad. I varje kapitel, som har plats och datum angivet, framgår (åtminstone indirekt) vem som skriver.
Vi har nu ungefär 150 sidor och tänker skriva sisådär 40 eller 50 till. Tre veckor till har vi på oss. Och de sidor vi har är ganska … färdiga. Vi kommer såklart att redigera direkta ful- och felaktigheter, men helst så lite som möjligt.
Varför det? Jo. Trodde jag den 1 juni att Putin var på väg bort i en statskupp, för att ta ett påhittat exempel, så trodde jag ju det. Det skulle förstöra hela projektet om jag gick tillbaka och raderade mina tankar efter någon sorts facit i efterhand. Jag vill att boken ska fungera som ett historiskt dokument, och då har jag tänkt mycket på olika dagböcker från tiden före och under andra världskriget. De felaktiga prognoserna där, domedagsprofetiorna, underskattningen av USA och överskattningen av Italien, tvärsäkerheten om att Franco var på väg att gå in på axelmakternas sida, tankarna om att Hitler nog skulle gå att förhandla med … Vad vore dessa porträtt av en tidsålder värda om man skrubbade bort allt som slog fel?
Två saker vill jag be om ursäkt för här och nu. Först och främst: jag har som ni märkt försummat mitt Substack-skrivande. Nu förstår ni naturligtvis varför, men ändå. Det är dags för bättring.
Jag har gett mig fan på att tänka ut fler saker att skriva om här; sådant som inte passar i boken. Ibland har jag för högt ställda krav på själva grundidén. Det finns ingen anledning till att jag inte kan skriva kortare texter här i stil med sådant jag hade kunnat skriva i tidning förr. (Till exempel ser jag nu om hela Better Call Saul, min favoritserie genom tiderna. Varför inte skriva om den, och om vad karaktärerna där har betytt för min självförståelse?)
För det andra: det kommer ingen tredje och avslutande Nordmark-roman i år. Verkligheten har hunnit ikapp vår dystopi och vi tror såhär: om vi helt har tappat lusten att skriva den, vem vill då läsa den? Nej, det projektet får återupplivas när Ukraina har vunnit det här kriget.
Författarkollegan och ärkebloggaren Lars Wilderäng, en god vän till oss som har vänligheten att stödköpa en del foton vi tar här i Ukraina, har nyligen publicerat ett utdrag ur vår nya bok. Det går att läsa alldeles gratis här.
På ukrainska twitter såg jag igår att ämnet högst upp på trendlistan var … den ryske poeten Alexandr Pusjkin. (I vanliga fall brukar det vara namnet på den senaste orten som terrorbombats av de ryska fascisterna, följt av annat krigsrelaterat.)
Det visade sig att den annars utmärkta amerikanska tidsskriften The Atlantic har låtit publicera en fullkomlig skitartikel, där något ryskt kräk bölar om hur “ont” det gör att ukrainarna har lackat på den underbara ryska högkulturen. Den anständiga delen av twitter har således rasat i högan sky mot beslutet att ännu en gång låta en förbannad ryss skriva om den ryska koloniala kulturens betydelse för Ukraina – istället för någon ynka gång låta en ukrainare göra det.
Texten amerikanerna borde ha publicerat istället har jag i alla fall letat upp åt er. Den är skriven på engelska av Timur Dzhafarov, en 27-årig ukrainsk artillerist vid östfronten, och den är det absolut bästa jag läst om kriget. Inte minst handlar Dzhafarovs essä om hur det faktiskt känns att vara ukrainare, inklämd som man då är mellan ryssarnas uråldriga hat och västeuropéernas eviga, milda förakt. Läs den oerhört gärna så räddar ni min dag. Den ligger och väntar här.
Ja, såhär ser Irpin ut efter att den ryska finkulturen kom på besök i våras.
När vi körde ut till det befriade Irpin för någon månad sedan och gick runt där och försökte ta in den barbariska förödelsen, då stannade Margit plötsligt och pekade på en busshållplats. Där framgick att gatan bar namnet Pushkin Street. Den gamle reaktionäre nationalisten och chauvinisten Pusjkin, som aldrig tröttnade på att ösa hat över Ukrainas folk, hade alltså ännu inte fått sin ande fördriven från en förstad där hans landsmän nyligen mördade och våldtog och lemlästade hundratals ukrainska män, kvinnor och barn.
Hade någon grävt upp gubbjäveln ur hans grav hade jag spottat på honom. Och lagt till det som min gamle idol Per Bjurman skrev på twitter så sent som idag: “Fuck Russia!”
TACK!
Fin text, tack för bra länkar!
Underbart att ni skriver denna bok om aktuella situationen i Ukraina! Ser fram emot att läsa!