Tänk om du är en neocon utan att veta om det?
Neokonservatismen kapades av Dick Cheney och dog i Irak. Nu, tack vare Rysslands folkmordskrig mot Ukraina, återuppstår den. Tack och lov.
Är det du själv eller staten där du är medborgare som har rättigheter? Fundera på det. Ordentligt.
Om ditt svar är “staten” kommer den här texten inte att falla dig i smaken, den saken är klar, för då delar du Kinas och Rysslands syn på världspolitiken och de mänskliga rättigheterna.
Om ditt svar är det första alternativet så är du, vare sig du vet det eller ej, en anhängare av läran om naturrätten. Vi återkommer till den så småningom. Den är varken konstig eller svårbegriplig; den är, som ordet antyder högst … naturlig.
Men vi börjar i nuet, tycker jag. Den bästa text som skrivits om Västs katastrofala eftergiftspolitik och geopolitiska moralbankrutt under de gångna femton åren, det är den här, som kom häromdagen, av Anne R. Pierce.
Den är på engelska, den är djävulskt lång och den är krävande. Jag rekommenderar den likväl. Men ingen behöver läsa den för att förstå resten av vad jag säger här. Kontentan av Pierces artikel (även om hon kanske inte säger det rakt ut) är att neokonservatismen är tillbaka. Med bulleribång-besked.
Vad är neokonservatism, då? Vad var “the neocons” för sorts djur? Från början rörde det sig om amerikanska intellektuella som stod till vänster under 1960-talet, men som till slut hoppade av. Varför det?
För att de såg ondskan i Sovjetunionens och Kinas politiska system: förtryck inåt, aggression utåt. Neocons, det blev folk som tröttnat på sina hippievänners pacifism och defaitism. (Precis som jag har gjort, vilket möjligen har framgått ibland.)
Men lika lite trodde the neocons på Nixons och Kissingers “realistiska” utrikespolitik, med allt vad den innebar av Mao-pussande och Vietnamkatastrof. Så när de började infiltrera det republikanska partiet gjorde de det med slagord hämtade från … John F. Kennedy. Javisst! Varför göra det lätt för sig när man har rätt? Ingen har sagt att geopolitik ska vara enkelt.
Jag tänker inte namedroppa ihjäl er här: pionjärerna från den tiden hittar ni på en enkel googling. De olika – sinsemellan väldigt olika – individerna må ha levt fascinerande liv, men deras gärning är gjord och det har skrivits nog, mer än nog, om 60- och 70-talet. Jag skriver om vår tid, den enda jag känner; den som började på 80-talet.
Reagan behöll till någon del Carters mjuk-neokonservativa fokus på mänskliga rättigheter som ett centralt utrikespolitiskt verktyg. Men Reagan var helt besatt av att besegra sovjetkommunismen – genom att skrämma ihjäl den. Metoden blev dels en hårdare utrikeslinje, dels en demonstrativ, högteknologiskt präglad militär upprustning. Tanken var att åldringarna i Kreml skulle drabbas av sådan ekonomisk panik att de avvecklade både sig själva och sitt system. Det var också precis vad som hände när Reagan var klar med dem.
På grund av denna globala strategi, och för att högervridna människor har mer överseende med högerdiktaturer än vad som är särskilt sunt (samma förhållande råder som bekant mellan vänstervridna och vänsterdiktaturer) brydde sig Reagan mindre än Carter om vilka USA lierade sig med. Chile? Sydafrika? Contras-gerillan i Centralamerika? Det spelade nästan ingen roll. Någon gång under kalla kriget sa någon – jag har nu lagt tjugo minuter på att inte lyckas hitta vem – ungefär såhär: “Some of these people are fascists. But at least they’re our fascists.”
Även Thatcher ville krossa sovjetkommunismen, och gick emellanåt ännu längre än Reagan – episoden då hon efter pensioneringen bjöd Pinochet på te är lika talande som den är förskräckande.
Jag har aldrig lagt några Reagancitat på minnet, eftersom jag tycker att han uttryckte sig ganska platt och banalt. En gammal Kennedyreplik om Berlinmuren som Thatcher gärna citerade var däremot: “We don’t need walls to keep our people in.”
Thatcher var den skickligaste, elegantaste och hårdaste företrädaren för neokonservatismen någonsin. Hennes 1980-tal var min politiska uppväxttid. Ni kan kanske föreställa er att hon gjorde intryck på ett stackars pojkhjärta från Dackes hembygd.
Jag orkar inte dra allt dåligt Järnladyn gjorde med Storbritannien. Vi pratar utrikespolitik här. Och vilken roll hon – eventuellt, bakom kulisserna – spelade i Apartheidregimens fall har andra skrivit mer och bättre om än vad jag förmår.
Under ett möte på Island var Reagan och Gorbatjov nära att komma överens om att avveckla sina kärnvapenarsenaler. Då ingrep inte bara “the deep state” i USA utan även – javisst: Thatcher. Det har jag sedan haft svårt att förlåta henne för, men jag gillar ju att ändra mig. En sådan nedrustning skulle trots allt ha gjort att vi idag hade varit helt utlämnade åt Kinas, Indiens och Pakistans godtycke.
90-talet. Blair gick till val på en tydligt neokonservativ utrikeslinje, även om inte alla la märke till det. Efter brakvinsten 1997 började han leverera. Major hade med viss tvekan gått med på att släppa lös NATO över bosnienserberna; Blair övertalade med liv och lust Clinton att bomba bort Milošević från makten och rädda Kosovo.
Från och med då trodde jag på Tony Blair. Det skulle jag aldrig ha gjort.
För in i bilden träder nu Dick Cheney. Folk skyller Irakkriget på W. Bush, men det var Cheneys krig. Naturligtvis. Se filmen “Vice”, ett komplett mästerverk. Cheney kidnappade neokonservatismen och förledde en okunnig Bush till ett meningslöst, gräsligt, i alla avseenden skadligt anfallskrig.
Jag var, när det begav sig, ganska mycket för det kriget. Det berodde på tre saker: (1) att jag trodde på Blair, (2) att jag verkligen avskydde Schröder (jodå, ibland har man rätt i sina instinkter) och Chiraq och (3) att jag inte fick något antiamerikanskt eller antisemitiskt serum injicerat på BB i Kalmar, till skillnad från merparten av den svenska befolkningen.
Sedan dess, på grund av fiaskona och krigsbrotten och människorättskränkningarna i “kriget mot terrorn” i Irak och Afghanistan och annorstädes, har Väst skämts. Det är i stort sett det enda Väst har gjort, faktiskt. Enskilda säkerhetstjänster har avvärjt fasansfulla terrordåd, absolut. All heder åt det arbetet. Men på högsta politiska nivå har skammen över Irak kort sagt gett upphov till en eftergiftspolitik som hade fått Chamberlain att skämmas.
Vi har låtit Putin förtrycka (och mörda) sitt eget folk, liksom andras. Vi har låtit honom bedriva folkmordskrig i Tjetjenien. Vi har låtit honom ockupera tjugo procent av Georgiens yta. Vi har låtit honom invadera och “annektera” Krim och gett honom fri lejd i delar av Donbass. Vi har låtit honom härja fritt sida vid sida med massmördaren al-Assad i Syrien, på ett sätt som får Irakkriget att framstå som återhållsamt.
Vi har varit fega, korkade, korrupta, tröga och moraliskt förkastliga. Vi har varit idioter. Vi har varit loppor.
Tyskland och Österrike-Ungern fortsätter på det spåret, och deras linje behöver vi nu besegra så fort som möjligt. Vi måste ge “fredsrörelsen” fingret, ta oss samman och slåss. Med varje till buds stående medel. En bra början är i alla fall att Finland och Sverige går med i Nato.
Avslutningsvis då några ord om naturrätten och dess betydelse för världsordningen. Naturrätten är föreställningen om att varenda enskild människa har rättigheter – rättigheter som inte har med någon gudom att göra, utan som springer ur själva kosmos ordning. Den ordningen bestämmer vi nämligen, i brist på tydliga besked från Gud, själva. Och då är det vi, inte Kina eller Ryssland eller Iran eller Nordkorea eller Venezuela, som har rättigheter. Och med “vi” menar jag du och jag.
Håller du med?
Bra! Världen som mänskliga ansträngningar gör ju ofta två steg framåt och ett steg bakåt, så länge nettorörelsen är positiv finns det hopp!
Inte lätt att vara klok men du är nog sanningen på spåret.