Inget flyglarm för stunden? Kriget – här i form av sandsäckar och slagord – gör sig alltid påmint ändå.
Sedan den 24 maj lånar vi en lägenhet mitt i Kyjiv. Den är onödigt stor och lyxig för våra behov, men vi bor kvar i ytterligare en månad innan vi skaffar någonting mer permanent och börjar betala för oss. Frågan är bara var, exakt; stan är kolossalt stor och alldeles underbar, och jag har fler favoritstadsdelar här än i Berlin och New York tillsammans.
Var någonstans vi hamnar kommer dessutom som vanligt att bero på andra. Det är en dålig idé att försöka lösa sådant själv – de engelskspråkiga annonser som finns vänder sig till västerländska affärsmän som inte bryr sig om hyresnivån. Nej, bättre att en ukrainare sköter den första kontakten med värden, som då får veta att vi trots våra EU-pass inte är gjorda av pengar. Målet är att hitta någonting halvcentralt för högst femtusen kronor i månaden.
Vi har det bra, ska jag kanske säga. Ja, det är flyglarm flera gånger om dygnet. Ja, det råder utegångsförbud om nätterna. Ja, alkohol får bara köpas för hemmabruk fram till klockan sju på kvällen (när vi kom var det klockan fyra som gällde).
Kriget gör sig påmint på hundratals sätt. Ibland när jag har glömt bort det i en hel kvart går jag runt ett hörn, bara för att hamna mitt i en skara människor som jobbar med att bättra på en vägspärr med fler betongblock och sandsäckar. Eller så är gatan plötsligt tom på trafik, helt avstängd, dödstyst. Då vet jag att det vankas besök av någon utländsk dignitär, och att flyglarmen just därför kommer att bli tre gånger så många under resten av dygnet.
Det kryllar av soldater – på frigång eller på patrull, på vakt utanför en myndighetsbyggnad, på väg bort från familjen och tillbaka till fronten. Överallt syns också människor som på andra sätt är märkta av kriget. Kyjiv har tagit emot hundratusentals internflyktingar från öst och syd. (Häromveckan hjälpte jag en av dem, en utmärglad kvinna från Kharkiv, att köpa ordentligt med mat.)
Kriget gör sig förstås också påmint i det så kallade nyhetsflödet. När en rysk kryssningsrobot slår ner några mil bort är det ingen abstraktion på internet; det är något man måste få klarhet i, så snabbt som möjligt, för att veta vad som händer. Och med att få klarhet menar jag också att höra av sig till vänner och bekanta, för att fråga om någon de känner har dött eller skadats. Inte den här gången? Då väntar vi på nästa.
De ryska svinen lämnade inte mycket efter sig när de efter någon månads ockupation fördrevs från Irpin med omnejd. Familjen med den svarta bilen har just återvänt “hem” – jag har aldrig sett människor i sådan chock. Det skulle möjligen vara president Macron, i så fall, när han besökte precis samma plats några dagar efter att vi var där.
Så det är klart att Margit och jag har det bra, vid en jämförelse. Så bra att vi båda har dåligt samvete – vilket är meningslöst, barnsligt, ett slöseri med krafterna.
Vad gör vi då? Efter några turer ut till en by på landet där vi har några vänner (och där vi firade midsommar i helgen, med smörgåstårta och allt), liksom till Irpin och Butja, är bensinen slut. Jag har beställt mer, men leveransen kan dröja. Så på dagarna promenerar vi runt, ofta någon mil om dagen. På kvällarna träffar vi folk från olika delar av världen. Vi knyter kontakter, vi förmedlar kontakter, vi bryter emellanåt kontakter. Vi lär oss, så sakteliga, ukrainska. Vi försöker förstå vad som egentligen händer.
På internet bedriver vi propaganda, bråkar med ryska troll och högdjur samt samlar in pengar. Vi donerar också pengar – drygt 60 000 kr ur egen ficka, hittills, plus de 40 000 Margit samlade in när vi var i Gdansk. Merparten av våra bidrag har gått till militära ändamål, i synnerhet då skyddsutrustning och vapen åt Georgiska Legionen i Ukraina. (Alla som vill bidra är välkomna att besöka @Kama_Kamilia på twitter – överst på hans profilsida står hur det går till. Vill man får man då också en ny fin profilbild … och ett antal nya vänner i kampen.)
Kyjiv, det fria Europas hjärta, är en hisnande blandning av klassicism och science fiction, av ömsinthet och brutalism.
Dessutom skriver vi, naturligvis. Exakt vad får jag ännu inte berätta, men det kanske inte är så svårt att räkna ut. I slutet av september får ni se resultatet.
En sak är klar: vi gjorde rätt som flyttade hit. De veckor då vi bara satt och stirrade på nyheterna dygnet runt är förbi, och det är en jävla tur det. Nu ser vi i verkligheten det vi tidigare bara såg på skärmarna, och det är som att få landa på sin hemplanet. Vi gjorde också rätt som sa upp oss från tidningsjobben, för vi hade aldrig haft möjlighet att göra det vi nu gör med de uppdragsgivarna.
Nej, uppdragsgivarna ska helst vara ni.
Ser fram emot din bok!
Du skriver så förbaskat bra Thomas att jag känner att jag måste stödja dig!