Varför sa jag upp mig från Aftonbladet Kultur?
För att jag faktiskt har någon jävla skam i kroppen. Nu skriver jag vad jag vill, hur jag vill, när jag vill – och slipper förknippas med ryskvinklat medlöperi.
Välkommen till mitt substack. Det har varit en dramatisk dag – fem olika tidningar har erbjudit mig att skriva om varför jag i vredesmod sa upp mig som frilansande medarbetare och krönikör på Aftonbladet. Lyxigt att få det utrymmet, förstås, men jag har tackat nej till samtliga.
Varför det? Jo, för att jag tänker skriva om hela härvan här istället. Direkt till er läsare, som jag börjar tro att Gud avsåg.
Och det tänker jag göra … med start imorgon bitti. Nu måste jag nämligen ställa om hjärnan, från att ha varit inbokad att medverka i Studio Ett i P1 (och debattera med – mot! – Frida Stranne, vilket skulle ha tvingat mig att för tredje gången läsa igenom texten som gjorde mig så sanslöst förbannad i morse), till att inte medverka.
Stranne fegade nämligen ur, vilket jag givetvis borde ha fattat att hon skulle göra. Folk som spammar mänskligheten med F-ordet brukar vara tämligen passiva till sin läggning. (“Fred”, om någon mot förmodan undrar vilket ord jag menar.)
Men jag var, i enlighet med stolta svenska traditioner, naiv! Och slösade till råga på allt två timmar på att ränna runt över halva Gdansk och leta efter ett jävla headset att köpa; detta eftersom jag inte orkade gå ner i husets parkeringsgarage och rota fram ett sådant ur den monstruösa mängden packning. Med att ställa om hjärnan till att inte medverka i direktsänd debatt i P1 menar jag kort sagt: att gå ut i denna sanslöst bedårande stad och dricka mig full på polsk öl och ukrainsk vodka.
Tack för att du prenumererar! Ditt stöd betyder precis allt i det uppkomna läget. Nästa gång blir det en riktig text. I väntan på den rekommenderar jag den här glada ukrainska kortfilmen: