I full arbetslös frihet under kärnvapenparaplyet
En hektisk dag i Gdansk, i mejlkorgen och på twitter
Ja, Gdansk är precis såhär vackert. Häromveckan var jag i Prag – ändå är jag helt golvad av skönheten här. Under mina nio månader i Rotterdam undrade jag alltid hur den staden hade sett ut och känts om den inte brandbombats till grunden av tyskarna i början av kriget (efter att holländarna kapitulerat men innan den detaljen hade kommit till Luftwaffes kännedom). Nu vet jag.
“Bröllop eller statskupp?”
Under åren i Georgien blir detta ett stående skämt mellan M och mig. I början fattar vi helt enkelt inte vad som är i görningen när plötsligt tre, sedan tjugo, snart hundratals bilar brister ut i ett enda gemensamt bröl av tutande. Fotbollsmatch?
Mja, mycket kan man säga om Georgien … men just fotboll är kanske inte en sport som ger upphov till någon vidare glädje. (Förutom om man råkar möta, eh, Sverige i Batumi, då.) Nej: bröllop, förstås. Därmed inte sagt att alla inblandade skulle vara bröllopsgäster; de flesta är främlingar som tutar för att önska brudparet lycka till på vägen. Och, möjligen, en lakonisk liten avundsjuka på den enorma festbjudning som är att vänta.
Nu när vi är i Polen och det börjar låta för mycket i närheten borde skämtet kanske byggas ut till: “Bröllop, statskupp eller flyganfall?” Men det är inte lika roligt. Vi återkommer snart till varför.
Några timmar efter att jag har mejlat mina chefer på Aftonbladet Kultur (Karin Pettersson och Eric Rosén) och sagt upp mig, och dessutom offentliggjort det hela på twitter med visst buller och bång, ränner jag kors och tvärs över Gdansk i jakt på ett vettigt headset till datorn; detta på begäran av P1:s Studio Ett, som bokat in mig för medverkan. (Det hela blir sedermera inställt, som jag berättade om i förra brevet.) Att vara viral har sina sidor, och en av dem är stressnivåer som får en att stundtals agera irrationellt och virrigt, som i utdragen chock. Under promenaden – som enligt den på pappret utmärkta planen ska bli kort – avstår jag helt från att kolla mobilen. Det finns i ett sådant läge inget bättre lagligt sätt att stilla nerverna. Förutom, kan jag också rapportera, att gå och sätta sig en stund i en folktom katolsk kyrka.
Jag går därefter, fortfarande med mobilen på ljudlöst och kvar i fickan, förbi en lågstadieskola. Ungarna har rast, vårsolen steker och det är ett jävla liv – som sig bör, när små vettvillingar släpps ut från någon gräslig geografilektion. Mittemot skolan ligger ett rivningsobjekt som ser ut att ha dragit ut på tillvaron längre än planerat. För hundrade gången hinner jag tänka hur mycket av andra världskriget som verkligen känns i denna nästan plågsamt vackra stad; just den stad som Hitler tog till förevändning när han drog igång det illegala anfallskrig som skulle kosta 50 miljoner människor livet.
I detta ögonblick av psykogeografiska1 grubblerier kommer ett F35-plan invrålande på kanske trehundra meters höjd. Jag borde se mig om för att lokalisera närmaste skyddsrum. Jag borde i brist på ett sådant hitta någonting, vad som helst, att gömma mig under. (Tror jag. Men osvuret är bäst: majoriteten av människor i krig dödas av byggnadsmaterial. Bomber detonerar för att vräka betong, stål och glas över människor.) Jag borde göra allt möjligt, men allt jag gör är att stå och stirra på de intet ont anande barnen – och brista i gråt.
För hade det här varit i Ukraina hade de skrattande barnen jag ser nu kunnat ligga söndertrasade på skolgården, rätt framför mina ögon. Det är såhär det är för människorna i Ukraina. Från morgon till kväll och nätterna igenom. Med den skillnaden att planet som nu gör sin överflygning inte hör till fienden utan till oss, som jag ser det. Till Väst. Till NATO. Planet är här för att skydda barnen.
Och det är jag förbannat tacksam för. Vilket stärker mig i beslutet jag fattat tidigare på morgonen. Såhär skrev jag i mejlet till mina uppdragsgivare:
God morgon,
med anledning av den fullkomliga dyngan till text ni publicerade idag (ett av många Putinvinklade alster ni släppt igenom på sistone) kan jag inte längre förknippas med kultursidan.
Inte heller kan jag, nu i Polen och längre fram i Ukraina, förknippas med en kultursida som öppet försvarar Ekis Ekman och fortsätter sitt samarbete med henne, efter att hon har gjort sig själv till en internationell paria.
Linjen ni har valt – eller icke-linjen, kanske man ska säga – är rent ut sagt farlig för mig att förknippas med, och kommer som allra minst att hindra mig från att få tillträde till viktiga personer att intervjua.
Jag avslutar alltså samarbetet med kultursidan, med omedelbar verkan.
Hälsningar,
Thomas
Vad jag sedan skrev på twitter vet ni förmodligen, annars har jag tråden pinnad. (@EngstrT).
Någonstans tror jag att jag förstod redan några dagar före kriget att kultursidan och jag befann oss på akut kollisionskurs. Man publicerade då en fullkomlig spya till text av anti-stilisten Göran Therborn, som menade att problemet här i världen var att Väst och Ukraina skulle vara – wait for it … “genommilitariserat”. En eller ett par dagar senare började de ryska trupperna välla in från olika håll, även från det ytterst påtagligt “militariserade” Belarus.
Just dagen för invasionen, den 24 februari, hade jag själv en krönika i tidningen, om mina erfarenheter av att ha levt i närheten av ryska ockupanter (20 % av Georgiens yta är som bekant illegalt ockuperad av Ryssland). Jag tvekade i flera timmar innan jag skickade in texten, men tyckte till sist att jag nog kunde göra mer nytta genom att stanna kvar än genom att säga upp mig.
Och så blev det kanske – som hastigast. Jag fick skriva en text om varför jag anser att Finland och Sverige måste gå med i NATO, med tre huvudsakliga poänger: (1) att det vore en internationell solidaritetshandling med det ukrainska folket, (2) att det vore ett enormt geopolitiskt bakslag för Putin och (3) att det blir livsfarligt framöver för oss att stå utanför.
Sedan blev jag placerad i … nej, inte i frysboxen, knappt ens i kylskåpet. I skafferiet? Mina textidéer avslogs på mer eller mindre goda grunder, men jag fick i gengäld en rad utländska texter att översätta och dessutom bra betalt för det. (Aftonbladet har Sveriges mest generösa arvodesnivåer för frilansare.)
Det dök efterhand upp fler och fler eftergiftsfanatiker och Putinverstehers på kultursidan – ni vet alla vad de heter, och gör ni det inte kan ni skatta er lyckliga. Jag tog detta med för mig ovanlig fattning, tack vare den beprövade strategin att stoppa huvudet i sanden. Med andra ord: jag läste inte skiten.
Det gjorde jag däremot igår morse, i sängen, innan jag hade tagit dagens första snus. Mitt strutshuvud kunde alltså inte längre värja sig. Därför sa jag upp mig från Aftonbladet.
Psykogeografi är en underbar vetenskaplig disciplin, eller “paravetenskaplig”, kanske man ska säga. Exempelvis geniet Alan Moore (Watchmen, From Hell) bekänner sig till läran. Om jag minns rätt finns det ett historiskt verk om London, en tegelsten på omkring tusen sidor, som skildrar staden ur ett psykogeografiskt perspektiv. I korthet handlar det hela om tid, närmare bestämt olika lager av tid, där storstäder bör betraktas som organiskt levande platser där allt som någonsin har hänt … fortfarande händer. Under något av alla tidslager. Det är därför onödiga rivningar – och onödiga krig – är så fasansfulla tilldragelser, även för den drabbade staden som sådan. Bombar man en stad tillräckligt hårt finns det till slut bara ett lager kvar: ett lager av aska. Ryssarnas förstörelse av Mariupol är ett brott mot mänskligheten. Det är också ett brott mot historien.
Starkt. Beundransvärt. Om du nu behöver lite frisk luft så tag tåget till Oliwa eller rent av till Hel.
Rakryggat är enda sättet att gå.